Om kärlek

Om kärlek

posted in: Uncategorized | 1

Om kärlek

 

Kärlekens väsen

Gud är kärleken. Kärleken är Gud. I Gud är det som vi lever rör oss och är till. Gud är inget filosofiskt väsen svävande uppe i det blå utan en reell och fysiskt verksam del mitt i vår verklighet. Du kan uppfatta Gud som en spännande tanke. Du kan tala om Gud. Men du kan också vara i Gud och Gud i dig. Det går inte att beskriva Gud som något som är skilt från dig eller mig. Vi är alla ett i Gud. Gud kan vara i din kropp och din kropp kan reagera på Guds närvaro. Gud kan vara i ditt agerande. Du kan göra saker som är helt crazy genom Guds kraft. Gud är kärleken. När Emil i Lönneberga kysste fröken undrade hon häpet varför han gjorde det. Han svarade att han gjorde det av sin kärlek. Nästan alla svenskar har läst detta och köpt att det hände. Gud kommer en nära, eller hellre, när du öppnar upp för ett helt nära möte med Gud kan detta vara en upplevelse av kraft, ljus, energi och enhet. Det känns i kroppen. Bubblande, pirrande, värmande, omvälvande. Det var det som Emils skolfröken fick uppleva. Sen sjöng Abba om samma sak i ”When I kissed the teacher”. Titta bara på Magnus Härenstam i den tillhörande musikvideon. Hans rollfigur var sig inte lik efter detta.

Gud är all kärleks källa. Den kärlek vi erfar är något som kommer från Gud, går genom oss och vidare till de människor (och andra levande varelser) som finns runt om oss. Gud låter sig inte begränsas av tid och rum, dvs de begrepp som är grunden för den rationellt tänkande och ”verklighetsförankrade” människans sätt att uppfatta verkligheten. Men det kan vara så att vi människor har en möjlighet, att om vi kastar oss handlöst in i kärleken, att vi kan erfara att verkligheten vidgas till nästintill gudomliga dimensioner.

Vi är ju skapta av Gud, till hans avbild, ja, nästan såsom ett gudaväsen, som det står i bibeln. Det som är av Gud, är vårt ursprung. Det är därifrån vi kommer. Gud har nedlagt en längtan dithän. Denna grundlängtan finns inom oss alla och styr våra liv på vårt djupaste plan. Vi vill nämligen tillbaka. Gud är inte bara vårt ursprung det är också vårt ultimata slutmål. Vi är av kärlek och vi vill till kärleken. Vårt liv är ett konstant letande efter kärlek.

”Jag är svag för dig” är ett uttryck för att jag känner kärlek till dig. Vägen in mot kärleken gör att vi väljer att visa upp en sårbarhet och en nakenhet som är långt större än att man inte har kläder på sig. Ska jag älska en annan människa måste jag öppna upp mig själv inför denne. Det enda som du har att komma med i ett kärleksmöte är dig själv – och det är hela grejen. Det är just det som är det fantastiska med dig – du själv. Ju större sårbarhet och egen öppenhet desto större förutsättningar till ett strakt kärleksmöte. Ju större svaghet desto större styrka.

Men detta är skitläskigt. Detta är det innersta och mest skyddsvärda jag har. Min integritet. Min väl befästa borg. Javisst, du försvarar dig. Det är naturligt. Det har du lärt dig sedan späd ålder. Ditt försvar har sina välgrundade skäl. De har bl a hjälpt dig att leva fram till idag och det har inte varit så dumt. Du har uppenbarligen behövt dina skydd och de har i mycket tjänat dig gott. Dessa skydd har dock en prislapp i form av avstängdhet och begränsningar. Den som snörper om sig, går bort från sig själv och lever inte i sin fulla kraft. Det finns så oändligt mycket mer i varje människa att hämta fram. Du kan bestämma dig att du uthålligt ska våga anta den utmaningen.

Det handlar om att söka dig inåt. Guds rike är invärtes inom er, sade Jesus. Att söka komma din innersta längtan till mötes. Att återupptäcka dig själv, den skatt som är du. Det är inte bara skönt och enkelt. Det handlar om att trots att det är läskigt och gör ont, vara trogen dig själv och hålla fast i drömmen om att leva ditt eget sanna liv. Vägen dit innebär att du får göra upp med den bild av dig som du skapat, men inte stämmer. Att leva i tron att så och så är jag och sen inse att det inte alls är så är smärtsamt. Du är mycket större och rikare än så. Paraxoxalt är det ofta betydligt värre och jobbigare att inse sin egen storhet och sina gåvor än motsatsen.

Kärleken i mötet med en annan

Med utgångspunkt i din egen öppenhet och kärlek till dig själv kan du sen söka dig ut i kärleksmöten med andra. Denna text ska fokusera på denna dimension av kärleken. Ett möte i kärlek med en annan är i grunden ett andligt möte. Det betyder en själs möte med en annan persons själ. Det handlar om att förenas i kraft, ljus och energi. Ett andligt möte tar sig också yttre gestalt. Det är dessa olika gestaltningar som överskriften anspelar på.

I engelskan är uttrycket ”make love” så rätt med mina svenska öron. Att ”göra kärlek”. Det är den yttre gestaltningen av två själars förening jag talat om. Tyvärr betyder ”make love” i det engelska språket samlag och inget annat. Den begränsningen är mycket olycklig. Men om det är en begränsning i engelskan, så finns denna begränsning inte i svenskans ”göra kärlek”. Dessvärre gör man i de flesta länder i praktiken samma begränsningar när vi tänker på de yttre gestaltningarna av ”making love”. Låt oss lämna dessa begränsningar och försöka famna efter något mycket större och vidare.

Spontat oförberett kärleksmöte

Så vad krävs för ett andligt möte, ett kärleksmöte? Egentligen? Ingenting faktiskt. Det kan bara ”drabba” dig. Det kan plötsligt bara hända. Du behöver inte göra någonting. Inte fatta någonting. Inte prestera någonting. Plötsligt bara översköljs du utav kärlek. Du vet inte av vem. Du förstår inte vad som händer över huvud taget. Du bara tas med storm, eller erfar en stilla viskning av kärlek. Att du blir älskad. Att du upplever en enhet med något som är större än du. Vi svenskar får sådana upplevelser inte sällan i naturen. Bibelns Paulus fick det när han var ute och vandrade till Damaskus. Här sker läkedom. Här helas man. Här möter man sin inre längtan. Ja, då förvandlas man och blir mer av sig själv. Man blir ny. Ny och därmed mer lik sitt gamla och ursprungliga jag. När man en gång upplevt detta vill man snarast tillbaka. Eller helst vara kvar där. Hur gick det nu till? Är det upprepningsbart? Hur hittar man vägen tillbaka till denna dusch av kärlek?

Det mesta av detta försiggår på ett omedvetet plan. Det skulle vara för stort och skrämmande att ta in dess fulla storhet. I vårt samhälle har vi också tappat bort ett språk för att beskriva det. Ja, vi har därigenom inte förmåga att beskriva ”det”, när vi gör eller erfar ”det”. Vi svenskar som är naturromantiker har funnit ett sätt att fånga det när vi talar om hur vi förhåller oss till naturen. Vi låter Ulf Lundell sjunga: ”Jag trivs bäst i öppna landskap”. Dikataren Dan Andersson tillåter vi gå ännu lite längre när han säger: ”Det finns något bortom bergen”. Det är lättare att lägga upplevelsen utanför sig. En bit bort. På ett rumsrent förklarbart avstånd. Paradoxen är nämligen att det både finns en längtan dit men samtidigt en minst lika stark rädsla och försvarsbehov. Många av oss har hittat goda former då vi får återvända till naturen och därigenom ”tanka” Gud. Dessa former han inte bara godskänts socialt utan vissa har idag nästan en helig status. Särskilt gäller detta den svenska älgjakten. Dit kan man år efter år återvända i trygghet. Samtidigt finns det ett motstånd att gå mer på djupet och sätta ord på vad det är man upplever utöver den vanligta sociala trivseln. Man gör det mer än att samtala om det. Är det inte okej? Räcker inte det? Visst kan det göra det men om du nu hittat ett spår som är gott och viktigt för dig, varför förnekar du dig mer av det? Där kommer rädslan och sårbarheten in. Det är istället så att om du bejakar din innersta längtan och riktar din intention och vilja däremot så kommer du djupare och närmare kärleken och därmed dig själv. Denna verklighet finns. Den fungerar.

Så om jag är ett subjekt i detta kärleksmöte, vem är då den andre? Ett lakoniskt svar på detta skulle kunna vara att det beror på i vems ögon du väljer att titta in i. Då denna kärleksupplevelse egentligen är en upplevelse av enhet med allt och alla handlar det mest om vad du kan och vill ta in av det. För mig handlar det om hur öppen jag vill vara. För att gå tillbaka till de förtroliga samtalen i jaktlaget jag nämnde ovan. Jag kan generat och lite stört vifta bort det med ett ”Asch, då. Det är väl inget!”, när det börjar brännas. Eller så kan jag nyfiket treva mig fram och vara öppen för att ”Jodå, det är något som känns bra…” Slutligen kan jag hänfört och bestämt tala om att jag varit med om en gudsupplevelse och en förening med många människor och varelser samtidigt. Kanske är det inte bara frågan om andligt mod utan även i viss mån om förmåga eller bollkänsla. Vissa människor har förmodligen lättare att uppfatta den andliga verkligheten på ett sätt som liknar andra mänskliga gåvor eller det vi kallar för intelligenser.

De som varit delaktiga i det ovan nämnda är alltså jag själv, den Andra (eller de andra levande varelserna runt om oss) och den storhet många kallar Gud. Därför kan man tala om det som ett möte. Men visst kan man även välja att även se det endast som ett möte med sig själv. Kan det då anses vara ett möte? Det finns ju ingen annan som är med i mötet. Det kan hävdas att det behövs minst två för att ett möte ska kunna uppstå. Nejdå, visst kan man möta sig själv. Vissa kallar det att man kommer till sin inre ro eller frid, sitt sanna jag, sin själ, sin kärna, sitt lilla jag, pojken/flickan i mig. Att komma dithän innebär att man får större tillgång till allt det stora, all den kraft som finns däri. Man kommer att förmå sig leva sitt eget liv, trogen sig själv. Eller i enlighet med sin kallelse/sina gåvor om man så vill.

Follow Gösta Tingström:

Latest posts from

One Response

  1. Hej, Gösta!

    Dina tankar om en ny reformation finner jag spännande. Jag går gärna med i reformationståget så snart doktorerna fått ordning på min höftled (artros). Utifrån min historia har jag ingen stark tro längre på att kyrkans stubbar ska lyssna, men näst kärleken är hoppet viktigast. Så jag satsar på hoppet. Även på kärleken, för det finns säkert många vilsna och trasiga människor, som kunde lockas av ett verklighetsanpassat andligt budskap. Människor idag kanske är mer intresserade av meningen med livet än att finna en nådig Gud.

    Hela mitt liv har jag sökt Verkligheten (”vägen, sanningen och livet”), under den första delen som kristen i kyrkan. På 80-talet gav vi upp, min fru Kari och jag, och sökte nya vägar utanför kyrkan. Det blev massage, drömgrupper, indiansk andlighet, meditation (zen-, tibetansk, Vipassana-), PsykoSyntes mm. Nu har vi hittat hem i oss själva, och är i balans med livet. Inga andra personers tankar eller yttre ritualer får styra våra liv, utan vi låter vårt hjärta leda oss. Vi tror att allt som existerar är Gud – universum, naturen, vi själva. En viktig sorts bön blir då, att gå in i sig själv och vara, lyssna.

    Om ni planerar någon sammankomst för likasinnade kommer vi gärna.

    Lustigt nog är vi nära vänner med Maria och Johan!

    Med vänlig hälsning,

    Olle Landegren

Leave a Reply